Maguy Marin vill vara en sten i din sko

Rum för Dans konstnärliga ledare Annika Ostwald träffade den legendariska franska koreografen Maguy Marin. Över en kaffe prata de om karriären, livet och den ikoniska föreställningen May B, som kommer till Kungsbacka Teater den 4 oktober. Verket utgår från Samuel Becketts litterära världar och är ett hyllat exempel på fysisk gestaltning av hans absurda universum. Sedan premiären på 1980-talet har May B turnerat världen runt med över 450 föreställningar och fortsatt att fascinera nya generationer av publik.

May B har turnerat i mer än 40 år. Vad är det som gör att verket fortfarande känns relevant?

– Kanske att det speglar mänsklighetens grundläggande behov och problematik – mat, kärlek, svartsjuka, ensamhet, död. Alltså sådant vi alla konfronteras med. Men jag vet inte, att det har spelats så länge känns häpnadsväckande även för mig.

Verket blev inte särskilt väl mottaget i början.

– Det stämmer. De var särskilt skeptiska inom dansvärlden, de tyckte det var för teatralt. Och för smutsigt. Även samtida dans kan vara rätt så ”ren” i sin framtoning. Den kan vara smart, genomtänkt och intressant, men utan att nå under huden, utan att känna av människans villkor.

In på bara benet?

– Ja, vi är trevliga och vackra, vi människor – en intelligent art. Vi kan använda våra händer på ett sätt som inga andra djur förmår, vi har ett språk, men det finns också något djupt rotat i oss som vi helst vill slippa se: döden, matsmältningen, etcetera. Det här in- och utflödet tillhör det mänskliga i lika hög grad som det tillhör djur- och växtvärlden.

Igenkännandet när vi ser May B kan vara rent fysiskt. Det som om kroppen begriper även om vi inte, intellektuellt sett, förstår varje scen. Hur viktigt är den intellektuella förståelsen jämfört med den kroppsliga?

– Det är svårt att sätta det ena framför det andra, och även det kroppsliga kan förstås intellektuellt – riktningar, rörelsemönster, vikt med mera. Samtidigt finns det ett djupare lager, det som kommer till dig utan att gå via hjärnan. De två sakerna, det cerebrala och det emotionella, existerar parallellt med varandra.

Dina verk speglar människans grundläggande problematik, men brukar också ta avstamp i samtiden. Är det viktigt för dig att koppla till vad som händer här och nu?

– Samtiden är hierarkisk och det känns prekärt att engagera sig i vad som händer – i Gaza, i Ukraina och även i Frankrike med alla fattiga och hemlösa. Det är viktigt att agera. Vi lever en kort tid då vi har möjlighet att sätta avtryck i historien, och det känns skamfyllt att vi så ofta, åtminstone i Frankrike, verkar nöja oss med att vara glada konsumenter. Min generation har inte haft krig nära inpå sig och det verkar som om vi inte kommer röra oss ur fläcken förrän det kastas i ansiktet på oss.

Vilken känsla vill du att publiken ska ta med sig efter att ha sett May B?

– Jag vet inte. Jag har inget budskap. Möjligen släpper jag några små bomber i mitt senaste verk, men i regel handlar det om att spegla den känsla som finns i mig och i min omgivning för att sedan dela den med dansarna och publiken. Och den känsla som är aktuell i vår samtid kan närmast beskrivas som vrede.

Jag har hört att du gillar Pippi Långstrump. Känner du någon sorts identifikation med henne?

– Jag älskar Pippi. Jag visade henne för min dotter så att hon skulle bli anarkist och inte acceptera det som konventionerna matar oss med. Jag ställer mig alltid i opposition till majoritetssamhället, till massan, även när jag själv hyllas. Applåder kan vara farliga, jag vill heller vara en sten i din sko, såsom Samuel Beckett också var det.

Vad finner du mest tilldragande hos Beckett?

– Hans humor och förmågan att beskriva människans villkor – även de stora frågorna – med små gester. Hans sätt att gestalta hur vi människor ibland inte tål varandras sällskap, men ändå håller ihop eftersom vi samtidigt behöver varandra.

Är familjen viktig för dig?

– Familjen är det värsta jag vet, och det bästa. Å ena sidan älskar jag givetvis min familj, å andra sidan gillar jag inte stamtänkandet som uppstår. När de exempelvis berömmer mig och säger att jag gör fantastiska saker blir jag misstänksam.

Ditt sätt att gestalta flockbeteendet i May B framstår som extremt detaljerat, alla små skiftningar, det träffar oss som åskådare, och kombinerat med humorn och absurditeten blir det en stark påminnelse om vad vi människor har i vårt bagage. Vi har olika referenser men ändå känner vi igen oss. Det känns som om vemsomhelst kan ha utbyte av May B utan att ha tidigare erfarenheter av dans och teater.

– Det var viktigt för mig när jag gjorde May B att alla skulle kunna bli berörda utan ha kunskap om Beckett eller om dans. De kanske skulle finna verket frånstötande på grund av dess smutsighet, men i alla fall berörande. Jag kommer från enkla familjeförhållanden i södra Spanien, de var fattiga, de gick inte på museum, de läste inte mycket, de jobbade hårt under hela sitt liv. Genom dansen fick jag privilegiet att lära saker de aldrig fick del av eftersom de jobbade hela tiden, och det känns oerhört viktigt för mig att inte adressera mina verk till experter eller kännare.

Hoppas du att dina verk ska fortsätta att spelas även efter att du är borta?

– Nej, nej, nej (skratt). Jag har inga anspråk på att bli spelad efter min död. Det måste finnas utrymme för andra, nya saker där ute, och det finns tillräckligt mycket dokumentation – filmer, böcker, studier – för den som eventuellt vill veta vad jag har gjort.  Det räcker.

Är du nyfiken på föreställningen May B? Läs mer om föreställningen och boka biljett.